Uppdaterad 16 apr 22:00

Den största massförgiftningen i historien pågår just nu i Bangladesh. Minst 35 miljoner människor dricker vatten ur brunnar som innehåller arsenik. Brunnarna började borras av västerländska biståndsorganisationer - däribland svenska Sida.

Kanai Lal Shil är nitton år och driver en liten klädbutik. Hans armar, ben, bröst och rygg är täckta av vita fläckar. Handflator och fotsulor är skrovliga av utslag. De första hudförändringarna upptäcktes för sju, åtta år sedan. Familjen förstod direkt vad det var frågan om. Ännu en familjemedlem hade drabbats av arsenikförgiftning.

Åren därpå dog både modern och fadern. Modern, som var 42 år, hade cancer i njuren. Fadern som blev 50, dog av en leversjukdom. Båda föräldrarna hade också de typiska pigmentförändringarna och utslagen över stora delar av kroppen, och deras läkare var övertygad om att de hade förgiftats av arsenik.

Familjen sände in ett vattenprov från brunnen för analys på ett laboratorium i Dhaka. Laboratoriet bekräftade läkarens misstankar: brunnen innehåller höga halter av det giftiga grundämnet arsenik.

Familjen Shil delar sitt öde med många miljoner människor i Bangladesh. Enligt vissa beräkningar 35 miljoner. Enligt andra beräkningar dubbelt så många: 70 miljoner eller halva landets befolkning.

Arsenikförgiftningen i Bangladesh är historiens i särklass största giftkatastrof - långt mer omfattande än kärnkraftverkskollapsen i Tjernobyl 1986 eller kemiindustriolyckan i Bhopal 1984. Men de arsenikförgiftade människorna i Bangladesh dör i tysthet, en och en ute i byarna. Därför har de ännu inte fått världens ögon på sig. Media föredrar katastrofer där alla dör på en gång.

Kanai Lal Shil bor i byn Krishnadia i distriktet Gopalganj, som ligger någon dagsresa med bil sydost om huvudstaden Dhaka. I dessa trakter bekostade den svenska biståndsorganisationen Sida 12.000 borrade brunnar under nittiotalet.

Familjen Shil har dock borrat sin brunn med egna medel. Det gjorde flera miljoner bengaler, när biståndsorganisationerna väl hade fått igång verksamheten och lyckats övertyga de inledningsvis skeptiska bangladeshierna om brunnsvattnets förträfflighet.

För tre år sedan kom den kristna biståndsorganisationen Worldvision förbi Kani Lal Shils by i ett av många valhänta försök att komma tillrätta med arsenikkatastrofen. Biståndsarbetarna gick från hus till hus och mätte arsenikhalten i brunnarna. När de hittade en brunn med godkända värden målade de pumpen grön. Brunnarna med för hög arsenikhalt målades röd.

Det är tre år sedan och färgen på pumparna har för länge sedan flagnat bort. Bara några små strimmor återstår, om man tittar väldigt noga.

Vi går också från hus till hus i byn och får höra samma historia överallt: människorna från Worldvision kom, de målade brunnen röd och informerade om att dricksvattnet är livsfarligt att dricka. Sedan for de sin väg och kom aldrig mer tillbaks.

Familjen Shil visste ju redan att de hade en giftig brunn på gården. Men efter Worldvisions besök samlade de kraft och började skaffa vatten från en annan, grönmålad brunn ett stycke bort. De betalar några grannar för att hämta vattnet. Det behövs massor av vatten i det varma klimatet: minst fyra liter per familjemedlem och dag. De är åtta i familjen, så det blir över trettio liter.

Frågan är om brunnen där familjen Shil nu får sitt vatten verkligen är så "grön". Amatörerna från Worldvision testade bara brunnarna en gång innan de for. Men professionella kemister har visat att snabbtesten som amatörerna använder visar fel resultat i ungefär åtta procent av fallen. Därför ska alla resultat kontrolleras med ett andra test efter tre månader. Den regeln följde inte Worldvision här i Gopalganj.

Förutom familjen Shil lyckas vi bara hitta en familj i Gopalganj som verkligen tar konsekvenserna av att husets brunn är livsfarlig. Rausan Ara i byn Chandibordhi har sett program om arsenikproblemet på tv. Hon går numera och hämtar vatten i en annan brunn, fast det är långt och jobbigt att gå.

Alla andra fortsätter att dricka det "röda" vattnet. De vet mycket väl att arseniken är livsfarlig och ansamlas i kroppen. Så mycket har trängt in av Worldvisions budskap. Men byborna förmår inte, orkar inte, har inte råd, att skaffa dricksvatten från grönstämplade brunnar som ligger kilometer bort.

Kohinur Begum följde rådet i tre dagar. Hon skickade sin son Shoeb, som då var fjorton år, att hämta vatten hos en granne någon kilometer bort. Efter tre dagar vägrade tonåringen.

- Han sa att han dör hellre av arsenik än släpar allt det där vattnet, berättar Kohinur Begun.

Hon hade inte hade hjärta att tvinga sin älskade son, som nu går på gymnasiet.

En ny brunn skulle kosta 50.000 thaka. Det har familjen inte råd med. Ibland får Kohinur Begun ett ryck och kokar vattnet. Men det drar mycket dyrt bränsle och är ingen långsiktig lösning. För övrigt hjälper kokning inte ett dugg mot arsenik.) Nu är hon orolig hela tiden. Ingen i familjen har visat några yttre symptom ännu. Men så fort någon har minsta krämpa får Kohinun ångest och tror att det handlar om arsenikförgiftning.

- Innan Worldvision var här och testade visste vi inte. Nu vet vi, men vi är inte kapabla att göra något åt problemet. Det är väldigt påfrestande psykiskt.

De människor vi talar med Gopalganj är helt och hållet inne på det spår som biståndsorganisationerna har stakat ut: rent dricksvatten kan man bara få genom brunnar. Om marken något tiotal meter ner är full av arsenik måste man väl borra ännu djupare, menar de. Djupborrade brunnar på trehundra meter är den lösning som nästan alla bybor förespråkar.

- Jag förstår inte varför man ska gå till underjorden överhuvudtaget. Varför inte ta vara på ytvattnet i stället, säger professor Qazi Quamruzzaman på Dhaka Community Hospital.

Han påpekar att Bangladesh är ett av världens blötaste länder. Det består till största delen av ett enda stort floddelta, täckt av rinnande vatten och dammar, och dessutom översköljt av monsunregn tre, fyra månader om året.

Ytvatten från floder och dammar var den traditionella källan för bengalerna. Men går inte att använda längre, på grund av föroreningar, smitta och fiskodlingar (de senare i stor utsträckning startade av biståndsorganisatioerna).

Qazi Quamruzzaman och hans sjukhus har spelat en ledande roll för att kartlägga och uppmärksamma arsenikproblemet. När de slog larm 1996 tillsammans med den indiske miljökemisten Dipankar Chakraborti anklagade både världshälsoorganisationen WHO och myndigheterna i Bangladesh dem för att sprida panik.

- Brunnsvattnet var ett projekt som drevs av biståndsorganisationerna. Det var en stor succé. 97 procent av befolkningen fick brunnsvatten. Alla var så stolta. När vi sa att det finns arsenikproblem blev de arga.

Numera har både myndigheterna i Bangladesh och de utländska biståndsorganisationerna i viss mån erkänt problemet. Men Quazi Quamruzzaman anser att de gör alldeles för lite.

- Det här visar att biståndsorganisationer inte hålls ansvariga för vad de gör. De ser inga arsenikpatienter, de behöver inte stå till svars inför dem. Biståndsorganisationerna bryr sig bara om vad som står i västerländsk press.

Dhaka Community Hospital driver sjukvårdskliniker och dricksvattenprojekt ute på landsbygden. I byn Fegunashar får vi se ett av projekten, en filtreringsanläggning för flodvatten. En motor pumpar upp vattnet som sedan får passera genom fyra kammare med sten och sand. Vattnet, som på så sätt blir renat från kolera- och diarrébakterier, rinner sedan genom rör direkt till bybornas hus.

I samma distrikt träffar vi den trettioåriga trebarnsmodern Salma Begum. Hennes utslag på fötterna har vuxit till stora mörka, vårtliknande upphöjningar. Symptomen har hon haft minst åtta år, men diagnosen fick hon först för tre år sedan när sjukvårdsarbetare från Dhaka Community Hospital gick runt i byn och undersökte folk.

Huset ser välskött och trivsamt ut, med bönor och squash slingrande i planteringskrukor på gården. Men Salma Begun säger att hon alltid är trött. Hon har huvudvärk, ledvärk och får problem med ögonen när det är kallt. Läkaren har uppmanat henne att äta minst en grönsak om dagen och gett henne "medicin" som visar sig vara vitamintabletter och salicylsyra. Läkarna brukar ge vitaminer och salicylsyra till arsenikpatienter, eftersom det inte finns några kända medel som hjälper.

Det viktigaste är att Salma och hennes familj numera har tillgång till arsenikfritt vatten. De har fått en regnvattensamlare på 3.000 liter på gården. Jag får smaka på vattnet, och det är helt okej. Det räcker till familjen hela året, berättar Salma. Under monsunperioden kan de dessutom låta grannarna i byn ta så mycket vatten de vill ha.

Inne på Dhaka Community Hospital samlas arsenikens svåraste offer. Om de har tur vill säga, och inte bara ligger och dör i byarna med felaktiga diagnoser, som de allra flesta gör.
Nazrul Islam är 40 år och arbetade som lärare förut, innan förgiftningen tog orken ifrån honom. Han talar bra engelska.

- De flesta människor förstår inte allvaret i problemet, säger han.

Hans leende uppsyn skär totalt mot både innehållet i hans ord och mot anblicken av hans härjade kropp. Kirurgen har skurit av hans ena lillfinger hela vägen ner till handleden i ett försök att stoppa cancern. Detta är fjärde omgången av cellgiftsbehandling. Nazrul Islams prognos är inte särskilt god.