Lite information om en konflikt som verkar bli långdragen
Konflikt med gamla anor
Den våldsamma konflikten mellan israeler och palestinier har tusenåriga rötter. Båda folkgrupperna kan hitta belägg för att deras förfäder bott i Palestina sedan tusentals år tillbaka. Judarnas förfäder hebréerna kom till Palestina från Mesopotamien omkring år 1800 före Kristus. Då beboddes området av kanaanéer. Till en början levde hebréerna och kanaanéerna sida vid sida, men folken blandades efter hand med varandra och kanaanéerna försvann ur historien. Även en del palestinier räknar sina rötter tillbaka till kanaanéerna och filistéerna, ett indoeuropeiskt folk som anlände till Palestina ungefär samtidigt med hebréerna och var deras värsta motståndare (namnet Palestina härstammar från ordet filisté - pelishitim på hebreiska och falastin på arabiska). De första judiska kungadömena etablerades i Palestina på 1000- och 900-talen före Kristus, då bland annat kung David intog Jerusalem. Hans son Salomo lät uppföra det första judiska templet i staden. År 930 splittrades det judiska riket och dess södra del erövrades på 500-talet av babylonierna som tog judarna till fånga och förde dem till Babylonien (Den babyloniska fångenskapen). Templet förstördes. I slutet av 500-talet fick judarna återvända och templet kunde återuppbyggas.
Under hellenistiskt styre
På 300-talet erövrades området av Alexander den store. Efter Alexanders död och en kort tid av egyptiskt styre tog en av Alexanders generaler, Seleukos, och hans efterföljare seleukiderna över. 166 f Kr fördrevs seleukiderna genom ett judiskt uppror och därpå följde drygt hundra år av oberoende innan romarna år 64 f Kr besatte Jerusalem. År 70 e Kr försökte judarna att åter frigöra sig, men upproret slogs ned och templet förstördes igen. En del av tempelmuren blev emellertid kvar, den som idag kallas Klagomuren. Det är från år 70 som judarna räknar sin så kallade diaspora, vilket betyder förskringring på grekiska och syftar på judarnas tid utanför Eretz Israel (Landet Israel) som är judarnas namn på Palestina. Vid denna tid bodde en majoritet av världens judar redan utanför området och efter det sista judiska upproret mot romarna 132-135 hade så gott som alla judar fördrivits därifrån. Under tiden i förskingring vårdades tanken på Israel som alla judars hemland.
Arabiskt herravälde
Efter att styrts av Östrom i ungefär trehundra år intogs Jerusalem av araber år 638 e Kr. Staden utsågs till islams tredje heligaste plats efter Mekka och Medina och på den plats där Salomos tempel legat byggde araberna år 691 Klippmoskén och söder därom Al Aqsa-moskén. Därigenom kom moskéerna att ligga i direkt anslutning till Klagomuren, där judarna ber sina böner, och grunden var lagd för dagens konflikt om kontrollen över Jerusalem. Olika arabiska kalifat styrde landet under de kommande åttahundra åren, med avbrott för korstågstiden från 1000-talet och två hundra år framåt då Palestina var ockuperat av europeiska korsfarare som såg som sin uppgift att befria "det heliga landet" från araberna. På 1500-talet erövrades Palestina av det osmanska (turkiska) imperiet och förblev turkiskt fram till första världskriget.
Sionismen grundas
Under 1800-talet växte nationalismen både i Europa och i Mellanöstern. Majoriteten av världens judar levde i Tyskland, Österrike-Ungern eller västra delen av det ryska imperiet där de utsattes för ökad förföljelse. Förföljelserna utgjorde grogrund för en växande judisk nationalism och 1897 grundade Theodor Herzl i Wien The World Zionist Organization. Herzl och sionisternas mål var att upprätta ett hemland för judar i det heliga landet. En försiktig judisk invandring till Palestina hade då redan påbörjats och den tog fart i början av 1900-talet då nya förföljelser drabbade judarna i Europa. Invandrarna slog sig ned i ett samhälle där majoriteten av invånarna var araber vars missnöje med det turkiska styret lett till utvecklandet av en palestinsk identitet och krav på nationellt oberoende. Snart uppstod markkonflikter. Marken i Palestina ägdes i allmänhet av rika arabiska familjer, medan de araber som skötte jordbruket antingen arrenderade sin jord eller arbetade som lantarbetare på andras gårdar. Jordägarna befann sig ofta på långt avstånd från sina ägor och var i vissa fall villiga att sälja mark till invandrande judar. De judiska markförvärven innebar ofta att de som brukat jorden i generationer ställdes utan försörjning, vilket underblåste motsättningarna mellan judar och araber i Palestina.
Dubbla budskap
I slutet av första världskriget intogs Palestina av britterna med arabisk hjälp. Araberna i Palestina hade då utlovats självständighet och besvikelsen blev därför mycket stor när britterna i den så kallade Balfour-deklarationen 1917 lovade att stödja sionisternas ansträngningar att upprätta ett nationellt hem för judar i Palestina. År 1920 fick Storbritannien av FNs föregångare Nationernas förbund i uppdrag att administrera Palestina som ett så kallat mandatområde. Före första världskriget hade konflikterna mellan judar och araberna i Palestina varit tämligen begränsade eftersom judarna inte var så många. 1910 uppgick de till drygt 14 procent av områdets invånare. Efter kriget ökade invandringen samtidigt som judarna började organisera sig bättre. De bildade bland annat en underjordisk självförsvarsstyrka, Haganah, och en fackföreningsrörelse Histradut, som kom att dominera den framväxande nationens ekonomiska liv. Judarna grundade också internationella fonder för att bekosta inköpen av mer land i Palestina. Den ökande judiska invandringen väckte allt starkare motstånd och under 1920-talet ägde flera arabiska uppror mot britterna rum. 1936 utbröt en stor revolt som också riktade sig mot judarna. Upproret kvästes efter några år.
Begränsad invandring
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 anlände allt fler judar till Palestina, vilket fick britterna att sätta en gräns för den judiska invandringen i ett försök att skapa balans mellan folkgrupperna. 75 000 judar släpptes in i Palestina under andra världskriget. Därmed utgjorde judarna år 1946 en tredjedel av den totala befolkningen. Efter kriget tog även judarna till vapen för att driva ut britterna ur Palestina och situationen började glida engelsmännen ur händerna. Frågan överlämnades till FN som 1947 lade fram en plan för hur territoriet skulle delas mellan judar och araber. Enligt planen skulle judarna få drygt 56 procent av området, trots att araberna utgjorde två tredjedelar av alla invånare. På det tilltänkta judiska territoriet bodde också en halv miljon araber, medan de arabiska områdena endast hyste några tusen judar. Jerusalem skulle förvaltas av FN. Judarna godtog planen som emellertid förkastades av araberna. När planen antogs av FN i november 1947 utbröt ett gerillakrig mellan judar och araber i Palestina. Kriget pågick i några månader innan judarna hade fått övertaget. Den 14:e maj 1948, dagen innan det brittiska mandatet över Palestina skulle upphöra, utropade judarna staten Israel. Nästa dag anfölls Israel av trupper från Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon, Irak, Saudiarabien och Jemen. Efter några månader hade Israel lyckats besegra sina motståndare och utökat sitt territorium till att omfatta 77 procent av Palestinas yta och västra delen av Jerusalem. Genom medling av FN uppnåddes vapenstillestånd med de flesta av angriparna men inte något fredsavtal. Bland araberna kallas kriget 1948-1949 för katastrofen (al-nakba). Kriget drev majoriteten av dem på flykt från sina hem och det territorium som skulle ha utgjort den palestinska staten delades elades mellan Israel, Transjordanien och Egypten. Västbanken införlivades med Transjordanien 1949 och Egypten besatte Gazaremsan. Enligt FNs uppskattningar flydde 726 000 araber under kriget, medan omkring 160 000 blev kvar i Israel. De som stannade fick så småningom israeliskt medborgarskap, men utestängdes från militärtjänstgöring och därmed från en rad ekonomiska förmåner som är kopplade till fullgjord värnplikt. De kunde inte heller bosätta sig var de ville. I denna text används termen palestinier som benämning på de araber som har rötter i Palestina, men som numera antingen lever utomlands eller på Västbanken och Gazaremsan som ockuperades av Israel i sexdagarskriget 1967 (se nedan). De araber som bor inne i Israel kallas israeliska araber, även om det numera förekommer att de själva kallar sig palestinier.
Flyktingproblemet
Av dem som flydde efter kriget 1948-1949 hamnade omkring 280 000 på Västbanken och 190 000 på Gaza-remsan. Till Jordanien och Libanon flydde vardera 100 000 palestinier medan Syrien tog emot ungefär 80 000. Övriga flydde till andra arabländer eller Västeuropa. De flesta av flyktingarna bor fortfarande i överfulla flyktingläger som administreras av ett särskilt FN-organ UNWRA (United Nations Relief and Works Agency for Palestinian Refugees). Idag uppgår antalet flyktingar till mellan tre och fyra miljoner. Drömmen om att återvända till hemorten hålls levande i flyktinglägren. Även unga palestinier som aldrig satt sin fot i Israel räknar sina föräldrar och far- och morföräldras hembyar som sina egna, men att alla flyktingar skulle återvända hem är inte något realistiskt alternativ. Israel säger blankt nej till detta och även palestiniernas ledning inser att ett fullständigt återvändande inte går att genomföra. Officiellt håller dock palestinska förhandlare fast vid alla flyktingars rätt att återvända, men olika former av kompensation till flyktingar diskuteras som ett sätt att komma runt problemet.
Sexdagarskriget
I juni 1967 utbröt ett nytt krig mellan Israel och arabstaterna. Kriget, som varade i sex dagar slutade med en överväldigande seger för Israel. Västbanken, inklusive östra Jerusalem, erövrades från Jordanien och Gazaremsan från Egypten. Israel kontrollerade nu hela det gamla mandatområdet Palestina. Dessutom ockuperade Israel den egyptiska Sinaihalvön och de syriska Golanhöjderna. Genom sexdagarskriget skapade Israel nya buffertzoner mot sin fientliga omvärld och fick ökad kontroll över landets vattentillflöden, en viktig fråga i vattenbristens Mellanöstern. Men kriget innebar också att Israel nu skulle styra över nya stora landområden med sammanlagt en miljon palestinska invånare. Västbanken och Gaza integrerades snabbt i den israeliska ekonomin som en reservoar av billig arbetskraft och som en marknad för israeliska varor.
Oktoberkriget
Drygt sex år efter sexdagarskriget bröt ett nytt krig ut. I oktober 1973 anfölls Israel av Syrien och Egypten. Israel togs på sängen och den arabiska sidan hade till en början stora framgångar. Efter några dagar lyckades Israel samla sig till motattack och slå tillbaka anfallet och dessutom erövra nya områden från Syrien och Egypten. De israeliska förlusterna under inledningen av kriget innebar emellertid att den allmänna moralen underminerades, vilket i sin tur bäddade för fredsuppgörelser med grannarna. Efter amerikansk skytteldiplomati slöts ett avtal mellan Israel och Syrien som innebar att Israel skulle dra sig tillbaka till 1967 års eld upphör-linjer och att en buffertzon skulle upprättas mellan israeliska och syriska styrkor på Golan. Med amerikansk hjälp slöts också avtal med Egypten som stadgade att Israel skulle lämna en del av Sinai. 1977 hölls det första arabisk-israeliska toppmötet någonsin då den egyptiske presidenten Anwar Sadat besökte Israel. Toppmötet följdes hösten 1978 av två nya avtal om ramarna för en fred mellan Israel och Egypten, de så kallade Camp David-avtalen uppkallade efter den amerikanske presidentens lantställe där samtalen fördes. Med utgångspunkt från avtalen slöt Egypten och Israel fred 1979 och Israel drog tillbaka sina styrkor från Sinai. Förhandlingar om autonomi för Västbanken och Gaza inleddes också, men körde snart fast.
Bosättarna
Genom sexdagarskriget 1967 fick judarna kontroll över de gamla hebreiska kärnområdena, Judéen och Samarien (Västbanken och östra Jerusalem), vilket varit en gammal dröm för ortodoxa, dvs religiöst bokstavstrogna, judar. De ortodoxa började nu befästa Israels grepp om områdena genom att helt enkelt bosätta sig där. 1968 hyrde en grupp ortodoxa judar ett hotell i Hebron över en judisk helg och vägrade flytta när helgen var över. Under 1970-talet gjordes flera andra försök att upprätta judiska kolonier de ockuperade områdena, men till en början var de så kallade bosättarna inte så framgångsrika. När det israeliska Arbetarpartiet 1977 miste regeringsmakten till högerblocket Likud hade bara 11 000 judar lyckats bosätta sig på Västbanken och i Gaza. Under Likuds styre fick bosättarna starkt stöd. Den nya regeringen uppmuntrade inte bara religiösa judar som ville bosätta sig i de ockuperade områdena utan lockade även sekulariserade judar till bosättningarna genom att erbjuda stora hus till låga kostnader. I ett land med kronisk bostadsbrist var det en taktik som fungerade. När Likud lämnade makten 1992 hade antalet bosättare ökat till 140 000 på Västbanken och i Gaza. I östra Jerusalem med omgivningar fanns det ytterligare 180 000. På nära tio år hade Västbanken förvandlats till ett lapptäcke av palestinska orter och israeliska bosättningar. En rad israeliska militära posteringar inrättades också för att skydda bosättarna.
Palestinsk befrielsekamp
I slutet av 1950-talet bildade Yassir Arafat den palestinska befrielserörelsen Al-Fatah, som kom att bli den dominerande gerillagruppen bland palestinierna. Al-Fatah hade som mål att förinta den judiska staten och därmed bereda vägen för alla flyktingar att återvända hem. Några år senare tog Egyptens president Gamal Abdel Nasser initiativ till bildandet av den palestinska befrielseorganisationen PLO (Palestine Liberation Organization), som så småningom kom att domineras av al-Fatah. Vid årsskiftet 1964-1965 inledde al-Fatah ett gerillakrig mot Israel. Palestinierna försökte också fästa omvärldens uppmärksamhet på Palestinafrågan genom terroraktioner utomlands. Gerillarörelsernas ställning stärktes efter sexdagarskriget 1967 då arabländerna fått en påminnelse om hur svårt det var att besegra Israel i ett reguljärt krig. 1969 tog Arafat slutligen kontroll över PLO, som i sin tur hade en stark förankring i flyktinglägren. I Jordanien byggde PLO upp en "stat i staten" som kom att uppfattas som ett hot av landets regim. Från sina baser i Jordanien angrep PLO också Israel vilket ledde till israeliska hämndattacker. Efter ett blodigt inbördeskrig 1970-1971 tvingades PLO lämna Jordanien. Rörelsen flyttade då sitt högkvarter till Libanon. PLO fortsatte att angripa Israel från libanesiskt territorium, vilket föranledde israeliska invasioner av Libanon 1978 och 1982. Vid den senare fördrevs PLO från den libanesiska huvudstaden Beirut. Ett nytt PLO-högkvarter inrättades i Tunisiens huvudstad Tunis. Under de kommande åren fick den palestinska frågan minskad uppmärksamhet av arabländerna, men detta kom att ändras radikalt då det palestinska upproret "intifadan" bröt ut i de ockuperade områdena i december 1987.
Intifadan 1987-1993
Palestiniernas missnöje med levnadsförhållanden i de ockuperade områdena och arbetsvillkoren för dem som arbetade inne i Israel hade då nått kokpunkten. Den ekonomiska krisen under 1980-talet gjorde sitt till med sjunkande inkomster och ökande arbetslöshet, vilket drabbade palestinierna extra hårt. En anledning till extra bitterhet var att en del av det ekonomiska kaos som Israel befann sig i orsakades av statens stora utgifter till bosättarna på de ockuperade områdena. Därtill kom ett ökande missnöje med PLO bland de unga som ansåg att deras ledare i Tunis inte hade tillräcklig insikt om vilka problem som de brottades med på de ockuperade områdena. Att arabländernas samarbetsorganisation Arabförbundet vid sitt toppmöte i november 1987 avvek från traditionen och underlät att sätta den palestinska frågan högst upp på sin dagordning gav ytterligare näring åt känslan att det inte räckte att förlita sig på PLO. Intifadan bröt ut i början av december 1987. I spetsen för upproret stod till en början stenkastande ungdomar och varken Israel eller PLO-ledningen tog upproret på allvar. Det vidgades snabbt till att omfatta stora delar av befolkningen och fick sitt utlopp i form av strejker och civila olydnadsaktioner. Den israeliska armén var inte beredd på ett internt uppror och kunde inte hantera handgripliga protester från stora folkmassor. På vissa ställen hade de israeliska soldaterna svårt att försvara sig och fick utrymma sina posteringar, vilket stärkte palestiniernas självförtroende. Så småningom samlade sig dock den israeliska armén till en hård motoffensiv och palestiniernas attacker möttes med våld och kollektiva bestraffningar i form av hussprängningar, deportationer och utegångsförbud. Israels metoder väckte stor kritik både utomlands och i Israel. Intifadan tvingade PLO till nya initiativ. PLO hade redan tagit små steg på vägen mot att acceptera en lösning där en palestinsk stat upprättades vid sidan av Israel, men officiellt höll PLO fast vid sin gamla strategi att hela Palestina skulle återtas med våld. Beroendet av pengar och stöd från de palestinska flyktingarna gjorde att PLO drog sig för att öppet omvärdera denna strategi och acceptera en tvåstats-lösning. Men under intifadan tog palestinierna på Västbanken och Gaza kommandot i befrielsekampen och de gjorde helt andra prioriteringar. De konfronterades dagligen med Israels militära apparat och hade börjat inse att drömmen om ett enat Palestina var orealistisk. Att tvinga Israel att lämna de ockuperade territorierna och där upprätta ett palestinskt styre tedde sig som en mer framgångsrik strategi. Sommaren 1988 sade Jordanien upp sina gamla anspråk på Västbanken och därmed låg vägen öppen för PLO att senare samma år utropa staten Palestina på de ockuperade områdena. Samtidigt fick Arafat PLO att i princip erkänna staten Israel och gå med på en tvåstats-lösning av Palestinafrågan.
Fredsprocessen inleds
På den israeliska sidan orsakade intifadan en växande opinion för en uppgörelse med palestinierna. Fler kontakter slöts mellan israeler och palestinier på alla nivåer. PLOs förhandlingsvilja ökade efter kriget vid Persiska viken 1990-1991 då palestinierna gick miste om ekonomiska bidrag från staterna kring Persiska viken som straff för att PLO stött Irak under konflikten. Efter kriget lyckades USA efter stora ansträngningar samla Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon, Israel och palestinierna till förhandlingar i den så kallade Madridprocessen. Samtalen mellan palestinier och israeler i Madrid körde dock snart fast. När Arbetarpartiet tog över makten från högerblocket Likud 1992 ökade ansträngningarna att åstadkomma ett fredsavtal. Den nya regeringen satte stopp för byggande av nya bosättningar med undantag för i östra Jerusalem. Premiärminister Yitzhak Rabin och utrikesminister Shimon Peres inledde hemliga förhandlingar med palestinska representanter i Oslo.
Oslo-avtalet
Sommaren 1993 bar dessa förhandlingar frukt. PLO erkände formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som det palestinska folkets representant och därmed även palestiniernas anspråk på självbestämmande. Parterna kom överens om en principdeklaration, kallad Oslo-avtalet, som banade väg för begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och på Gazaremsan under en övergångsperiod på fem år. Under övergångstiden skulle parterna fortsätta att förhandla om en slutgiltig överenskommelse om Västbankens och Gazas permanenta status, Jerusalems ställning, bosättarnas och de palestinska flyktingarnas öde m m. Självstyret blev verklighet i maj 1994 då palestinierna på Gazaremsan samt i staden Jeriko på Västbanken fick rätt att sköta en rad frågor som utbildning, skatteväsen och sociala frågor. En palestinsk myndighet inrättades för att administrera självstyret liksom en palestinsk polisstyrka. Avtalet väckte stark opposition i båda läger. Såväl de israeliska bosättarna som de radikala islamistiska organisationerna Hamas och Islamiska Jihad på Västbanken och Gazaremsan svor att bekämpa avtalet. Båda sidor utförde i protest blodiga terrordåd mot civila, men detta stoppade inte fredsprocessen även om den drabbades av ständiga förseningar.
Utökat självstyre
I september 1995 slöts ett nytt avtal (kallat interimsavtalet, Oslo 2 eller Taba-avtalet), om utökat palestinskt självstyre. Västbanken delades in i tre delar: A-, B- och C-området. I A-området, som utgjordes av sex större städer, fick palestinierna fullt självstyre. I B-området, som omfattade 450 orter, gavs palestinierna kontroll över civila frågor, medan Israel skulle ha ansvaret för den yttersta säkerheten. I C-området med många judiska bosättningar skedde ingen förändring utan Israel behöll full kontroll. Några månader senare mördades premiärminister Rabin vid ett stort fredsmöte. Mördaren var en judisk student som sade att han ville hindra Rabin att ge palestinierna israelisk mark. Mordet var kulmen på en lång hatkampanj från högern mot Rabin för hans fredspolitik. Utrikesminister Peres tog över rodret fram till det kommande valet 1996 och lovade att fortsätta fredsprocessen. Valkampanjen blev mycket blodig med många palestinska självmordsattacker, vilket hjälpte högerblocket Likud till seger. 1996 hölls också val till ett palestinskt lagstiftande råd och en palestinsk president. Oppositionen - dvs Islamiska Jihad och Hamas samt vänstergrupperna inom PLO - bojkottade valet som slutade med att en majoritet av de 88 platserna i rådet gick till kandidater från al-Fatah. I presidentvalet vann Arafat en överväldigande seger.
Likud bromsar fredsprocessen
Israels nya högerregering hade en mer hårdför inställning till palestinierna och fredsprocessen gick i stå. Den nye premiärministern Benyamin Netanyahu vägrade att träffa Arafat och bosättarna fick utökat stöd, vilket utlöste nya oroligheter på Västbanken och Gazaremsan. Ett avtal som reglerade förhållandet mellan bosättarna och palestinier i staden Hebron på Västbanken kunde dock slutas 1997. Hösten 1998 kom palestinier och israeler i Wye River-avtalet också överens om ytterligare israeliska tillbakadraganden från Västbanken. Reträtten drog dock ut på tiden.
Nya fredsansträngningar
Sedan Arbetarpartiet under Ehud Baraks ledning vunnit valet i maj 1999 återupptogs förhandlingarna på hög nivå. När Arafat och Barak träffades hos den amerikanske presidenten Bill Clinton sommaren år 2000 föreföll parterna ha närmat sig en lösning. Vid mötet diskuterades svåra frågor som bosättningarnas framtid, flyktingproblemet samt Jerusalems status. Judarna ser Jerusalem som sin odelbara huvudstad, medan palestinierna vill göra östra Jerusalem till huvudstad i en framtida palestinsk stat. Barak föreslog att palestinierna skulle få viss suveränitet över delar av östra Jerusalem. Israel skulle i utbyte få annektera bosättningar som ligger i anslutning till staden. Någon uppgörelse nåddes inte, men parterna kom överens om att fortsätta samtalen under hösten.
Fredssamtal med Syrien
Samtidigt gjorde Barak ett försök att få till stånd ett genombrott i de fredssamtal med Syrien som pågått sporadiskt sedan 1991. En uppgörelse med Syrien är också nyckeln till ett fredsavtal med Libanon. Syrien har stora styrkor i Libanon och utövar ett starkt inflytande över libanesisk politik. Syrien kräver att Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna som erövrades i sexdagarskriget 1967. Kontrollen över Golan gav israelerna stora militärstrategiska fördelar och kontroll över två av Jordanflodens tillflöden. Genom att utlova en israelisk reträtt från den så kallade säkerhetszonen i södra Libanon hoppades Barak underlätta en uppgörelse med både Syrien och Libanon. Säkerhetszonen upprättades av Israel vid invasionen av Libanon 1978. Syftet var att förhindra gerillaattacker mot samhällen i norra Israel. Baraks plan misslyckades dock. Redan före truppreträtten sommaren 2000 inträdde ett dödläge i förhandlingarna. Syrien avvisade ett israeliskt förslag om att delvis dra sig tillbaka från Golanhöjderna. Syriens grundinställning är att Israel ska lämna Golan helt och hållet innan ett fredsavtal sluts. En av stötestenarna är att en fullständig israelisk reträtt från Golan skull ge Syrien kontroll över den östra stranden av Tiberias sjö som förser Israel med en tredjedel av det vatten som landet behöver. Parterna tvistar också om Shabaa-området som ligger i direkt anslutning till Golanhöjderna och som också ockuperades av Israel i sexdagarskriget.
Nytt palestinskt uppror
Baraks kompromissvilja gentemot palestinierna har angetts som en av anledningarna till att den nye Likud-ledaren Ariel Sharon i slutet av september bestämde sig för att göra ett kontroversiellt besök på Tempelberget/Haram al-Sharif i Jerusalem. Besöket provocerade fram ett nytt palestinskt uppror, den så kallade al Aqsa-intifadan, som sköt alla fredsansträngningar i sank. Tempelberget/Haram al-Sharif är en helig plats för både judar och muslimer. Här uppförde kung Salomo det första judiska templet och längs bergets västra del löper Klagomuren. På berget ligger också de muslimska helgedomarna Klippdomen och al-Aqsa-moskén. Platsen räknas som islams tredje heligaste. Att just Sharon tillsammans med en rad livvakter besteg Tempelberget uppfattades av palestinierna som en extra kraftfull provokation. Under sin tid som försvarsminister i början av 1980-talet hade Sharon gjort sig känd för en hårdför politik mot de ockuperade områdena. Sharon ses också som ytterst ansvarig för den massaker som Israels allierade, den libanesiska falangistmilisen, utförde i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila under den israeliska invasionen av Libanon 1982. Sharons besök på Tempelberget utlöste våldsamma palestinska protester som spreds över hela Västbanken och Gazaremsan. Bakom våldsamheterna låg också ett missnöje med självstyrets alla begränsningar. Läget förvärrades snabbt med eldstrider mellan israeliska styrkor och palestinier, palestinska självmordsattacker och israeliska bombräder mot palestinska mål. Den här gången deltog även en del israeliska araber i våldshandlingarna, vilket skapade stor oro bland israelerna. Omvärldens försök att medla gjorde ingen verkan. Israel försökte stävja våldet genom att spärra av Västbanken och Gaza, vilket innebar ytterligare påfrestningar på det palestinska samhället, då palestinierna inte längre kunde ta sig till sina jobb i Israel. Före upproret arbetade omkring 130 000 palestinier i Israel.
Fåfänga fredsförsök
Trots våldsspiralen under hösten 2000 förekom flera försök att få igång fredsförhandlingarna igen. Dessa ansträngningar stöddes av USAs president Bill Clinton som gärna ville kröna sin ämbetstid med ett fredsavtal mellan israeler och palestinier. I slutet av december år 2000 lade Clinton fram en rad förslag som var tänkta att ligga till grund för ett avtal. Förslaget gav palestinierna kontroll över omkring 95 procent av Västbanken, medan Israel skulle få behålla de bosättningar som ligger i anslutning till 1967 års gränser. Palestinierna erbjöds också suveränitet över vissa nyckelområden i östra Jerusalem och en liten del av de 3,6 miljonerna palestinska flyktingarna skulle få återvända till Israel. Barak accepterade i princip dessa förslag som en grund för fortsatta fredssamtal men palestinierna krävde att parterna först skulle komma överens om en tidtabell för att genomföra förslagen. Därmed försvann hoppet om att nå en överenskommelse före maktskiftet i Vita huset i januari 2001 och det israeliska premiärministervalet månaden därpå, som Barak hade utlyst i hopp om att få sitt mandat stärkt.
Försämrade förutsättningar
Både presidentbytet i USA och det israeliska valet förmörkade chanserna till en uppgörelse. Clinton hade satsat mycket tid på att försöka lösa konflikten mellan israeler och palestinier, men hans efterträdare George W Bush prioriterade andra frågor. Viktigare var dock att Barak förlorade valet mot Likud-ledaren Ariel Sharon, som under sin valkampanj lovat att stoppa det palestinska upproret. Sharon blev ledare för en bred koalitionsregering, med Likud och Arbetarpartiet som största parter. Regeringen rymde också det stora ultraortodoxa partiet Shas samt några mindre partier på högerkanten som inte kan tänka sig en uppgörelse med palestinierna. Valet av Sharon innebar en omedelbar upptrappning av våldet. Palestinier utförde regelbundet blodiga terrorattentat mot civila inne i Israel och anföll bosättare och militära posteringar på de ockuperade områdena, bland annat med granater. Israel gick å sin sida med stridsflyg och helikoptrar till attack mot det palestinska självstyrets institutioner och israeliska trupper tog allt oftare periodvis kontroll över delar av självstyrets områden. Detta väckte stark internationell kritik liksom Israels återupptagna politik att mörda palestinier som betraktas som ansvariga för de blodiga terrorattackerna mot Israel. Under 2001 gjordes flera försök att få till stånd ett eld upphör och nya fredssamtal. I maj lade till exempel den förre amerikanske senatorn George Mitchell fram en rapport som förordade ett vapenstillestånd och en rad förtroendeskapande åtgärder som en grund för återupptagna fredssamtal. Planen kunde emellertid inte sättas i verket då Israel först krävde en veckas totalt stopp för våldsamheterna från palestinsk sida, men Mitchell-planen har fortsatt att figurera i de diplomatiska ansträngningarna för att få ett slut på konflikten. Sharon har sagt att han i princip accepterar tanken på en palestinsk stat, men han har klargjort att han inte ämnar lämna ifrån sig mycket mer av Västbanken och Gaza än vad palestinierna redan helt eller delvis kontrollerar. Bosättningarna, flyktingfrågan och Jerusalems status vill Sharon överhuvudtaget inte diskutera. Palestinierna å sin sida kräver att en palestinsk stat utöver Gazaremsan ska omfatta hela Västbanken, dvs även östra Jerusalem. Den palestinska drömmen om att göra östra Jerusalem till palestinsk huvudstad fick sig en törn i augusti då Israel som svar på en blodig självmordsattack ockuperade Orient House i östra Jerusalem. Orient House har sedan Oslo-avtalet slöts 1993 fungerat som palestiniernas inofficiella högkvarter i Jerusalem och har därmed stort symbolvärde.
Ökad press
Efter terrordåden i Washington och New York den 11 september 2001 ökade pressen på israeler och palestinier att åter börja tala med varandra. En vecka efter attentaten vidtog båda parter åtgärder som skulle ligga till grund för en vapenvila, men Hamas och Islamiska Jihad deklarerade att de inte tänkte sträcka vapen och våldet fortsatte. Attentaten tvingade också fram en mer aktiv Mellanösternpolitik från USAs sida, då den olösta Israel-Palestinakonfliktens betydelse för internationell terrorism kom i fokus. I början av oktober 2001 uttalade sig George Bush till stöd för bildandet av en palestinsk stat, vilket välkomnades av palestinierna och väckte kritik i Israel. USA skickade också nya medlare till området men de lyckades inte få parterna till förhandlingsbordet. Samtidigt skärptes konflikten då en av hökarna i den israeliska regeringen, turistminister Rehavam Ze'evi, sköts ihjäl av den extremistiska palestinska organisationen Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. Det var första gången en palestinier mördade en israelisk minister, och Israel satte hård press på palestinierna att gripa och lämna ut de skyldiga. Många PFLP-medlemmar greps också av palestinsk polis och organisationen förbjöds inom det palestinska självstyrets områden. Detta räckte dock inte för Israel som krävde att de skyldiga skulle utlämnas, vilket inte skedde. I mitten av december, som svar på några ovanligt omfattande palestinska självmordsattacker, riktade Israel en större militär aktion mot palestinska mål och sade upp alla kontakter med Arafat som förklarades vara "irrelevant". Arafat placerades i princip i husarrest då israeliska styrkor intog stora delar av Ramallah och omringade hans högkvarter.
Sharon tappar mark
Sharons tuffa politik hade till en början stort stöd i Israel, men stödet har urholkats i takt med att han visat sig oförmögen att få stopp på dödandet, och splittringen bland israelerna har ökat. Bosättarna och nationalisterna yrkar på att Israel ska krossa självstyret och åter ockupera Västbanken och Gaza i sin helhet. Samtidigt försöker andra grupper förmå regeringen att återuppta fredssamtalen och dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Ett sådant exempel är en rörelse bland yngre reservofficerare som vägrar att tjänstgöra på de ockuperade områdena. I februari 2002 krävde också en organisation bestående av pensionerade officerare och anställda inom underrättelsetjänsten att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza samt att nya fredssamtal inleds. Som en tredje väg har planer förts fram på att fysiskt skärma av Västbanken och Gaza och lämna palestinierna åt sitt öde utan fredsavtal. På den palestinska sidan har splittringen tidigare varit stor mellan den palestinska ledningen och de mer radikala grupper som motsätter sig en fredsuppgörelse med Israel. Arafats auktoritet har inte räckt till för att hejda alla palestinska grupper från att begå attentat mot israeler. Arafat rapporteras dock ha stärkt sin ställning bland palestinierna sedan han stängdes in i Ramallah av israeliska styrkor i mitten av december 2001. Efter en våldsam upptrappning av våldet i februari-mars 2002, då israeliska styrkor gick in i palestinska flyktingläger för att avväpna potentiella terrorister och palestinierna svarade med en tät våg av självmordsattentat, pressades Sharon att överge sitt tidigare krav på en veckas totalt lugn från palestinierna sida före eventuella förhandlingar. Arafat återfick också sin rörelsefrihet. Samtidigt tog USA nya diplomatiska initiativ för att få igång fredsprocessen. I mitten av mars antog FN:s säkerhetsråd en amerikansk resolution som tydligt förespråkade en palestinsk stat sida vid sida av Israel. Resolutionen antogs någon vecka efter det att Saudiarabien lagt fram en fredsplan som gick ut på att hela arabvärlden skulle sluta fred med Israel. I gengäld skulle Israel ingå ett fredsavtal med palestinierna och utrymma de territorier som ockuperades 1967. I slutet av februari 2002, efter 17 månader av uppror, hade 1200 människor mist livet, därav 900 palestinier och 300 israeler.